Var och köpte mig Veckorevyn för någon dag sedan och satt och bläddrade i den tidigare ikväll. Nu vet jag inte riktigt om det var VR eller om det var någon annan källa som hade gjort en undersökning där resultatet blev att 47% av alla unga kvinnor i Sverige bantar! 47 procent, vilket man kan avrunda upp till 50, vilket i sin tur alltså är hälften av alla oss flickor. Jösses, tänkte jag bara. Bantning hit och bantning dit. Jag förstår viljan att gå ner i vikt, det gör jag. Jag har själv varit där, kanske är där någon gång mellanåt också, men inte så att jag slaviskt följer dieter och strävar efter att se ut som en pinne.

Jag har alltid varit ute efter en sund livsstil och en vältränad kropp och min allra största prio, i alla lägen: att jag tycker om mig själv. Att jag kan se mig själv i spegeln utan att behöva slå bort blicken, sucka och gå därifrån. Jag vill kunna se mig själv med ett leende på läpparna, och veta att jag duger som jag är. Det är mitt mål, som jag fortfarande strävar mot.

När jag gick i femman (vilket betyder att jag var 12 år va?) så vägde jag 60 kilo. Det är 7 kilo mer än vad jag väger idag, och då mådde jag verkligen kasst. Jag skämdes över mig själv och hade noll självförtroende. Det händer mycket på 4 år, men jag är ändå stolt att jag inte fortsatte i de spåren jag gick i då. Jag vet inte om det har givit någon effekt, men jag och min familj slutade iallafall med godis för ca 3,5 år sedan. Sedan dess har vi inte ätit någonting i godisväg (vi äter fortfarande glass, kakor, chips osv. dock inte dagligen, bara någon enstaka gång sådär) och jag är faktiskt stolt att vi har klarat av det så länge. I början tyckte man att den vecka var mycket, en månad kändes som en evighet. Men nu, tre och ett halvt år senare känns det som att det har gått väldigt fort. Men det som har haft störst påverkan på mig tror jag är fotbollen och träningen över huvud taget. Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag inte hade börjat med den. Vem vet?

Jag tror på att äta det man vill, det man känner för, bara det inte går till överdrift. Man måste få någon sorts balans i det hela, vilket inte alltid är så lätt dock. En lagom portion träning, som man tycker är rolig och som låter kroppen få jobba lite en sådär 3 gånger i veckan är nog också effektivt. För min del har träning gått ifrån att vara något som jag inte alls brydde mig om, till närapå halva min livsstil. Och det är INTE för att jag vill gå ner i vikt, det är för att jag tycker att det är så förbannat kul!

Är det någon som tänker samma sak som mig när jag nämner ordet media? Hur mycket tror ni att de har påverkat oss idag? Väldigt mycket skulle jag gissa på iallafall. Bilder på smala, "perfekta" tjejer målas upp som ett sorts ideal som vi förväntas att följa, åtminstone av oss själva. Vi vill ju också se ut sådär, vill också att killarna ska titta på oss som de tittar på dem. Något sånt, eller hur? Perfekt hår, perfekt hy, perfekta ben, perfekt mage, perfekta bröst, perfekt rumpa osv. Men vet ni vad? Det finns ingen som är perfekt. Inte ens dessa pinnsmala tjejer på reklamaffischer hit och dit. Photoshop och andra bildredigeringsprogram är väl deras bästa vänner, och jag tycker att det är fruktansvärt tragiskt.

Varför inte bara ha vanliga, normala, fina tjejer på reklambilder? Såna som inte har perfekt hår, perfekt hy, perfekta ben osv. Göra allt lite mer verklighetstroget? Bara för att slippa alla dessa sjuka ideal, en gång för alla. Jag förstår inte poängen bara.

Nu, innan jag kommer på något nytt att skriva ner och börjar på ännu ett stycke ska jag sätta punkt på det här. Jag skulle kunna skriva en roman om detta, för det finns så mycket att säga. Skriv gärna en kommentar om ni har några åsikter att dela med er av. Känns som att det blev ett långt och skummigt inlägg, men jag kände bara att jag behövde avreagera mig lite.

Nåja, ögonen börjar bli tunga och fingrarna likaså. Sov gott,
Fanny