Tomhet

2009-09-01 23:02:02
© f a n n y s a . b l o g g . s e
Kategori: Daily 1 kommentarer

Efter att ha haft någon vid sin sida i nästan ett års tid, någon som ligger bredvid en när man vaknar, som låter en somna på hans axel, som skrattar och gråter med en och som får en att känna sig sådär härligt sprallig och när detta sedan tar slut lämnar det kvar en så otroligt stor tomhet. Självklarheter som att alltid ge varandra en puss när man ses, fläta ihop fingrarna när man är ute och går, skicka iväg ett gulligt sms och förväntansfullt ligga och vänta in svaret som har varit rutiner i en längre tid, försvinner helt plötsligt och sedan står man där mitt i stormen utan att ha någonting att hålla fast vid. De flesta av er som läser det här vet vad det handlar om, och det är väl kanske inte så svårt att förstå egentligen vad jag menar. Bara det att min historia har varit så fram och tillbaka och hit och dit omvartannat att jag knappt har hängt med själv vilket gör det svårt att sätta fingret på vad det är som har tagit mig hit, svårt att säga hur man ska hantera det.

Det jag vet och kan säga med hundra procents säkerthet är att det nu är en stor tomhet både inom mig och runt omkring. Det tar på krafterna kan jag lova och det påverkar - åtminstone mig - andra saker i livet också. Skolan, fotbollen, självförtroendet är några grejer som har fått tagit stryk medans jag har mått kasst. Jag säger inte att jag mår dåligt nu, jag mår inte toppen bara. Det går väldigt mycket upp och ner och jag vet aldrig hur humöret kommer att se ut om en timme eller två.

Detta eviga förträngande, ignorerande, att såra någon annan och att bli sårad själv. Det tar tid att klara det, men en sak är jag säker på: och det är att jag SKA klara det. Och jag är på god väg, både jag och han kan jag ju tillägga. Jag kände att det här blev ett väldans luddigt inlägg, svårt att förstå riktigt själv vad jag har kluddat ner. Men det var precis vad jag behövde, en rejäl avskrivning.

Till er som är lite lost precis som mig kan jag bara tipsa er om era vänner! Se till att umgås mycket med dem, prata när du känner för det men försök att göra roliga saker precis som vanligt. Tiden läker alla sår säger man ju, och i det här fallet får jag hålla tummarna tills de blir blå för att det stämmer!

Tack för mig sålänge,
Fanny ♥


Jag och André står för bilden. Jag glömmer varken oss, den dagen eller den känslan. Även fast det tog slut så minns jag tiden med ett leende på läpparna. För nu vet vi att det här är bäst för oss båda.


Kommentarer
Postat av: Anonym

;-(

2009-09-02 @ 08:04:30

Kommentera inlägget:

Skriv ditt namn här ♥
Kommer du tillbaka?


Din mailadress (publiceras ej)


Din bloggadress



Skriv din kommentar här


Trackback

FANNY SANDSTRÖM
Ålder: 19 år
Bor: Timrå
Intressen: Fotografering, inredning & träning
Gillar: England, ljumma sommarkvällar, långpromenader, pastellfärger, musik, choklad och att resa.
Ogillar: Egoister, stress, känslan av att inte räcka till, tjafs, skryt & dåliga dagar.
Drömmer om: Att bo i England & driva mitt eget företag med något jag verkligen brinner för. Om att bo i ett stort, ljust hus med öppen planlösning och lantlig inredning.

I bloggen får du läsa om mina tankar, bilder och dagar i allmänhet. Hoppas du får en trevlig stund ♥