Jag har så fruktansvärt mycket tankar och känslor som ligger och åmar sig som ormar inom mig. Slingrar sig in i alla vrår, och hur jag än försöker så blir jag banne mig inte av med dem. Jag vill slippa det här, en gång för alla. Det är vad jag vill, vad jag klarar av är en helt annan sak. Det är inte lätt att vara stark när det väl gäller. Det är lättare sagt än gjort, att lämna någonting bakom sig, att gå vidare. Att släppa taget. Efter varje gång jag har fallit tillbaka har jag blivit svagare och svagare, precis som en missbrukare som ska försöka sluta med alkohol. Jag viker ner mig, faller dit och sedan sitter jag här i soppan igen. Och efter varje återfall sätter det sig allt tydligare inom mig: jag klarar inte av det här. Det går inte. Jag kan inte. Och det är klart som tusan, att om jag inte tror på det jag gör själv, vem ska då göra det och hur ska jag då klara det? Alltså, här är mitt problem. Vad jag vill, vad jag borde och vad jag klarar av är tre helt olika saker, tre olika vägar att välja.
Det är här jag står nu.

Luddigt inlägg, men jag behövde skriva av mig. Nu ska jag kika på friidrotten och knapra på en chokladbit. Later,
Fanny ♥