» Fotboll
2010-08-17 ● 14:36:03
© f a n n y s a . b l o g g . s e
© f a n n y s a . b l o g g . s e
Kategori: Thoughts ● 0 kommentarer
För er som har följt min blogg eller känner mig ganska bra, är det ju ingen nyhet att jag har slutat med fotbollen. Närmare bestämt, så slutade jag i början av april
Innan dess var fotbollen väldigt viktig för mig. Det var det allra bästa jag visste och jag höll på i ungefär 6 år. Ifrån Fagerviks BK där tåpajar var det bästa man visste, till Ljustorp där mitt intresse för sporten tog fart och sedan vidare till Medelpad, Elitlägret i Halmstad och Timrås damlag. En rätt härlig utveckling jag fick där ändå. Men sedan hände det något - och jag lovar att det inte är en eller två timmar jag har lagt ner att fundera på vad det var som verkligen hände där, utan säkert 10-15 stycken - som fick mig att totalt tappa allt. Tyckte bara att det var jobbigt och tråkigt och hemskt. Att träna var väl helt okej - laget började svetsas samman och med nya tränare för året kändes det ändå lovande när det gällde tabellen och sådär. Men inte för mig. När det var match ville jag mest hem, gick och räknade ner minuter och hade inte huvudet alls på fotbollsplanen.
Jag pratade ganska snabbt med mina tränare för att jag visste att det inte skulle bli bättre om jag undanhöll allt. Bättre att de fick veta. Och så var det en lättnad för mig också, att veta att de visste om min situation. Jag fick förslaget om att dra ner på träningarna och skippa matcherna ett tag framöver. Jag gav det en chans, men att träna halvdant tyckte jag inte om. Vill jag göra något, vill jag göra det till 100%. Alltså funkade det inte för mig, och några veckor senare bröt jag ihop under en träning. Allt bara liksom kom över mig och jag ville bara därifrån. Minns att vi hade varit ute och löpt innan och skulle in i hallen och ha en träning där också. Jag vet inte vad det var som fick det att börja, men jag stod iallafall över den träningen och satt mest och hulkade på sidan.
Efter den träningen började jag fundera på allvar på att verkligen sluta. Men ska jag vara ärlig kändes det så jäkla läskigt. Fotbollen hade ju ändå varit en del av mitt liv i 6 år - hur skulle allt bli om den bara försvann? Och laget då, kommer inte de bli sura för att jag bara sticker sådär? Tränarna, vad ska dom säga? Pappa? Mamma? Tänk om jag ångrar mig?
Sådär höll jag på, tills jag verkligen inte orkade längre. Då tog jag beslutet att sluta, och det skönaste med det var att jag hade kommit fram till något. Att inte behöva vela längre. Valet var gjort och sedan fick det bära eller brista.
Som tur var hade jag världens bästa tränare, lag och ledare runt omkring mig. "Det är bara att komma tillbaka om du känner för det". Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men det var iallafall så det lät hos ledarna. Skönt att höra.
Perioden utan fotboll har varit skön faktiskt. Jag har inte saknat det särskilt mycket, förutom laget och alla personer runt omkring, så jag är nöjd över det beslut jag tog. Men nu på senare dagar när jag har varit och kollat på deras matcher och sådär, har jag fått ett otroligt sug. Eller ja, det kanske inte är så jättestarkt och jag vet inte om det är saknad eller om jag verkligen är sugen att börja igen. Fick ett sms idag om träningstider och sådär, och nu vet jag inte hur jag ska göra.
Visst, kan jag åka dit och bara testa. Jag behöver ju inte ta något beslut för det. Men tänk hur mycket jag har tappat under dessa månader, det är ju trots allt 4 stycken sedan jag slutade. Sedan dess har jag knappt rört en boll. Frågan är om det skulle vara så roligt att komma tillbaka och känna sig värdelös ;) Nej, skämt åsido. Jag är kluven, faktiskt. Ingen aning om hur jag ska göra. Vet inte om jag vill gå igenom allt det där igen.
För om jag nu skulle få för mig att fortsätta, så vill jag ju göra det till 100% som sagt. Risken finns ju att jag blir less igen, måste sluta igen. Fast i och för sig - då har jag ju gett det en andra chans. Åh, vad svårt det blev!
- - - - - - - - -
Detta var ett lätta-på-trycket-inlägg, alltså förstår jag om det var aningen trist. Hehe, men nu är det ute och jag återkommer väl om hur jag valde att göra :}
Ha en fortsatt bra dag!
Innan dess var fotbollen väldigt viktig för mig. Det var det allra bästa jag visste och jag höll på i ungefär 6 år. Ifrån Fagerviks BK där tåpajar var det bästa man visste, till Ljustorp där mitt intresse för sporten tog fart och sedan vidare till Medelpad, Elitlägret i Halmstad och Timrås damlag. En rätt härlig utveckling jag fick där ändå. Men sedan hände det något - och jag lovar att det inte är en eller två timmar jag har lagt ner att fundera på vad det var som verkligen hände där, utan säkert 10-15 stycken - som fick mig att totalt tappa allt. Tyckte bara att det var jobbigt och tråkigt och hemskt. Att träna var väl helt okej - laget började svetsas samman och med nya tränare för året kändes det ändå lovande när det gällde tabellen och sådär. Men inte för mig. När det var match ville jag mest hem, gick och räknade ner minuter och hade inte huvudet alls på fotbollsplanen.
Jag pratade ganska snabbt med mina tränare för att jag visste att det inte skulle bli bättre om jag undanhöll allt. Bättre att de fick veta. Och så var det en lättnad för mig också, att veta att de visste om min situation. Jag fick förslaget om att dra ner på träningarna och skippa matcherna ett tag framöver. Jag gav det en chans, men att träna halvdant tyckte jag inte om. Vill jag göra något, vill jag göra det till 100%. Alltså funkade det inte för mig, och några veckor senare bröt jag ihop under en träning. Allt bara liksom kom över mig och jag ville bara därifrån. Minns att vi hade varit ute och löpt innan och skulle in i hallen och ha en träning där också. Jag vet inte vad det var som fick det att börja, men jag stod iallafall över den träningen och satt mest och hulkade på sidan.
Efter den träningen började jag fundera på allvar på att verkligen sluta. Men ska jag vara ärlig kändes det så jäkla läskigt. Fotbollen hade ju ändå varit en del av mitt liv i 6 år - hur skulle allt bli om den bara försvann? Och laget då, kommer inte de bli sura för att jag bara sticker sådär? Tränarna, vad ska dom säga? Pappa? Mamma? Tänk om jag ångrar mig?
Sådär höll jag på, tills jag verkligen inte orkade längre. Då tog jag beslutet att sluta, och det skönaste med det var att jag hade kommit fram till något. Att inte behöva vela längre. Valet var gjort och sedan fick det bära eller brista.
Som tur var hade jag världens bästa tränare, lag och ledare runt omkring mig. "Det är bara att komma tillbaka om du känner för det". Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men det var iallafall så det lät hos ledarna. Skönt att höra.
Perioden utan fotboll har varit skön faktiskt. Jag har inte saknat det särskilt mycket, förutom laget och alla personer runt omkring, så jag är nöjd över det beslut jag tog. Men nu på senare dagar när jag har varit och kollat på deras matcher och sådär, har jag fått ett otroligt sug. Eller ja, det kanske inte är så jättestarkt och jag vet inte om det är saknad eller om jag verkligen är sugen att börja igen. Fick ett sms idag om träningstider och sådär, och nu vet jag inte hur jag ska göra.
Visst, kan jag åka dit och bara testa. Jag behöver ju inte ta något beslut för det. Men tänk hur mycket jag har tappat under dessa månader, det är ju trots allt 4 stycken sedan jag slutade. Sedan dess har jag knappt rört en boll. Frågan är om det skulle vara så roligt att komma tillbaka och känna sig värdelös ;) Nej, skämt åsido. Jag är kluven, faktiskt. Ingen aning om hur jag ska göra. Vet inte om jag vill gå igenom allt det där igen.
För om jag nu skulle få för mig att fortsätta, så vill jag ju göra det till 100% som sagt. Risken finns ju att jag blir less igen, måste sluta igen. Fast i och för sig - då har jag ju gett det en andra chans. Åh, vad svårt det blev!
- - - - - - - - -
Detta var ett lätta-på-trycket-inlägg, alltså förstår jag om det var aningen trist. Hehe, men nu är det ute och jag återkommer väl om hur jag valde att göra :}
Ha en fortsatt bra dag!
Kommentarer
Trackback
