Detta inlägg följer denhär planen.
- - - - - - - - - - - - - -

Under dessa 17 år har jag samlat på mig så galet många minnen som jag lätt skulle kunna klassa som ett av de bästa. Men direkt när jag såg vad jag skulle skriva om idag så drogs mina tankar genast till sommaren tvåtusenåtta, den 6 juli och min språkresa till Hastings, England. Därav antar jag att det är mitt allra bästa minne!


Hastings ifrån West Hill.

Som sagt var det den 6 juli 2008 och mamma och pappa hade skjutsat ner mig till Arlanda, ganska tidigt på morgonen vad jag minns. Jo, jag tror att vi åkte hemifrån redan vid sex-tiden. Framme på Arlanda skulle vi samlas hela gruppen och sedan delas in i respektive destinations-grupper. Att säga hejdå till mamma och pappa kändes inte så jobbigt som jag trodde att det skulle göra - jag antar att jag var så excited (kan någon komma på ett bra ord för det på svenska? i can't) så att jag inte hann tänka så mycket.

Det blev mycket väntan den dagen (som till exempel 4-5 timmar på Heathrow) och inte förrän vid 23-tiden var jag framme hos min värdfamilj i Hastings. Jag blev varmt välkomnad av min värdmamma, hennes son samt de två tjejerna jag skulle dela rum med - Ida ifrån Sverige och Marta ifrån Spanien. Jag minns verkligen hur trött jag var när jag kom fram - hela väntetiden hade tagit hårt på mig och mestadels av tiden satt jag mest och funderade på vad fan jag hade gett mig in på. Så jag fick ett glas vatten och lite snabb information av Mandy (mamman) innan jag somnade på fem röda.


Gud vad jag saknar er! Världens skönaste tjejer.

Resedagen var en söndag och redan på måndagen skulle vi till skolan. Vi hade fått fördelen att fixa tåg-kort vilket gjorde att vi var inne i centrum på 5 minuter istället för 25. Hur som helst så hade vi fått en vägbeskrivning, men inte hjälpte det. 2 timmar gick jag och den svenska tjejen runt och letade efter den där förbannade skolan som inte tycktes finnas. Vi frågade säkert 5 personer och följde alla beskrivningar rätt (enligt oss själva) men kunde alltså inte hitta den. Till slut hittade vi fram till den internationella skolan där vi fick hjälp med att ringa upp våran ledare. 15 minuter senare kom kanske 40 elever + ledare och hämtade oss på skolan, haha! Något roligt.

Jag spenderade 3 veckor där, och så många olika känslor på så kort tid vet jag inte om jag har upplevt innan. Det var tårar och skratt och hemlängtan och lycka saknad och whatever. Allt! Sista kvällen samlades hela gruppen nere på stranden och bara njöt. Det slutade dock med tårkalas och säkert hundratals kramar - vill minnas att vi grät så vi skakade samtidigt som vi skrattade? På något konstigt sätt var man så sjukt lycklig samtidigt som man var så ledsen över att det var slut.

Vi spenderade förmiddagarna i skolan (vilken inte var så värst bra - jag lärde mig ca 0 engelska i skolan medans jag kom hem med hur mycket kunskaper som helst av att prata med andra människor) och hade aktiviteter på eftermiddagen. Mellan skolan och nästa aktivitet hade vi nog säkert 4 timmars fri tid att tex gå på stan samt till att hinna hem till våra familjer och äta middag. Aktiviteterna kunde vara tex grillning på stranden, chill i Alexandra Park, soft boll-spelande och så var vi även till några museum.


Avslutar med en bild på en nöjd Fanny (innan tår-och kramkalas sista kvällen) sittandes på finaste Cooden Beach.

Jag känner nu att jag skulle kunna skriva hur långt som helst om den här resan, men jag tror att jag ska avrunda här. Som vanligt så är det bara att fråga om det är några funderingar :} Som avslutning kan jag ju säga att jag troligtvis inte skulle åka på språkresa en gång till. Det var helt underbart - sjukt skön grupp, världens bästa host family osv. och just därför skulle en ny språkresa bara bli en besvikelse. Däremot ska jag med största säkerhet återvända till världens mysigaste plats - Hastings. Kanske redan till våren ... to be continued.

Godnatt!