Nu börjar jag verkligen tröttna på det här. Förut var fotboll en drog, man kunde helt enkelt inte få nog. Så fort fotbollsskorna var på kände man sig hemma och det var så underbart att ha en boll mellan fötterna. Jag vet faktiskt inte vart jag tappade den känslan, men någon gång för lite mer än ett år sedan var det iallafall. Än idag letar jag den fortfarande men den tycks inte vilja hitta fram riktigt.

Jag tänker säkert på detta minst 50% av min vakna tid - och då är det väl rätt förståeligt att det smittar av sig på annat också. Jag blir lätt irriterad, orkar inte anstränga mig vad gäller kläder, städning eller sådant och så vidare. Det finns så mycket annat jag skulle vilja ha tid med! Jag vill träna på Etic eftersom att styrketräning är bland det bästa jag vet och jag mår verkligen bra av det. Jag vill fotografera för att nu har jag varken tid eller ork till att engagera mig i det, vilket jag egentligen tycker är jätteroligt. Jag vill kunna umgås med vänner och dessutom ha tid till att plugga och ta det lugnt.

Positivt och negativt. Ska jag eller ska jag inte? Saker som hela tiden snurrar runt i huvudet, och snart blir jag galen. Allt över lite fotboll? Nej, där sa jag bort mig. Fotboll har en gång varit hela mitt liv. Fotboll är något jag spelar mellan 5-6 gånger i veckan - inget som är så lätt att bara dra ifrån alltså. Det handlar om så mycket mer än själva sporten vilket jag inte ska gå in på nu men ni förstår kanske vad jag menar.

Jag vet varken ut eller in eller bak eller fram. Just idag känns det bara åt helvete att man ska behöva vara borta 3 timmar på grund av en träning. Tänk om jag hade kunnat pallra mig ner till Etic för ett 75 minuters Pace-pass? Åh, vad mycket roligare det hade känts.

Usch, förlåt för ett mycket gnälligt inlägg. Men jag måste bara få ur mig det innan jag skulle spy. Nåväl, tack och hej sålänge ♥