Ungefär så lång tid har gått sedan pappa kom in och väckte mig den 25 oktober 2008 runt 8-tiden. Han sa att du hade somnat in, att du var borta nu och han grät. Det gick en stöt rakt igenom min kropp, ända ifrån tårna upp till hårfästet. Jag kunde varken svara, gråta eller tänka. Det kändes bara konstigt, tomt och svart. Chrissi åkte bort precis samma dag och jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig. Allt jag gjorde den dagen gjorde jag i nån sorts dimma. Jag var där och gjorde saker som jag har gjort varje dag i hela mitt liv, men helt plötsligt var det inte jag som gjorde det.

Dagarna efter kändes lika konstiga, lika tomma och lika svarta. Varje sekund kände jag den där klumpen som låg tungt i magen. Hela sommaren hade jag i princip förberett mig för just det som hände, men ändå kunde jag inte riktigt hantera det. Två veckor efter ungefär, torsdagen den 6 november satt jag på din begravning och grät så jag skakade. Så mycket tårar på så kort tid hade jag inte varit med om förrän då. Men du förtjänade varenda tår, det gjorde du farmor.

Idag har det alltså gått ett år och tiden har bara susat förbi. Jag minns allt ifrån begravningsdagen: vilka kläder jag och de andra hade på sig, hur det luktade inne i kyrkan, hur jag kände att benen vek sig framme vid kistan, mina fyra släktingar som alla i klädda kostym kom fram och kramade mig, hur pappa la armen om mina axlar när vi gick ut ifrån den där hemska kyrkan - jag minns det fortfarande som om det var igår. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, det gör det verkligen inte. Du var och är fortfarande min allra finaste ängel. Och en sista sak, hoppas att du och farfar har det bra tillsammans och att eran livslånga kärlekshistoria fortsätter ♥