Idag, för 730 dagar sedan var det den 5 augusti 2008. Dagen innan hade jag och André kysst varandra för första gången - inte så glamouröst då händelsen skedde i en trappuppgång i centrala Timrå, men ändå alldeles galet pirrigt. Men hur som helst, denna tisdag kom han hem till mig prick klockan 8.20 som vi hade skämtat om kvällen innan. Mina föräldrar var på jobbet och vi var för första gången ensam hemma hos någon av oss.

Som ni kanske förstår så var det rätt svårt att släppa varandra, minns att vi mest låg i min säng och pussades och lyssnade på musik. Hihi, sedan kanske vid 9-tiden blev vi officiellt tillsammans vilket innebär att vi idag firar ytterligare en 2-årsdag.

Hur jag kommer ihåg alla detaljer är en bra fråga, varför är en ännu bättre. Det kan tyckas onödigt men det är något speciellt med den där första tiden. Det var ju första gången jag kände det där pirret och hela grejen för mig var så stor för mig. Jag tror alla som har varit sådär galet nykär {första gången} vet vad jag pratar om. Om inte, har ni det bästa framför er.


Bilden är ifrån den 6 augusti 2008, alltså dag två tillsammans. Vi var på väg in till Drakbåtsfestivalen och hela kvällen var sådär magisk. Det kändes verkligen som att studsa runt på rosa moln.

Våran väg har inte varit rak, det är en sak som är säker. Det har varit krokar, och uppförsbackar och omvägar. Vi har "gjort slut" säkert 3-4 gånger under tiden {dock inte under det 'senaste' förhållandet}. Varför jag skrev "gjort slut" är för att under tiden då vi inte varit tillsammans har vi ändå så att säga, hållit på med varandra. Visst, vi har varit med andra under tiden - men någonstans tyder det på att vi ända sedan dagen vi träffades, har vi bara haft ögonen för varandra.

Så efter en rad motgångar och några perioder som kändes som skit, är vi nu här. I snart åtta månader har vi hållit ihop och faktiskt inte stött på några motgångar alls. Våran kärlek har bara växt och både han och jag har mognat, både som individer och tillsammans. Vi gjorde våran första resa nu i somras {den till Göteborg, remember?} och det var något speciellt.


En bild ifrån Göteborgs-resan. Här är vi längst ute på klipporna på ön Knippla och myser i solnedgången.

Att det sedan har gått två år tycker jag är helt ofattbart. Tiden har gått så galet fort och allt man har kunnat göra är att flyta med. Självklart hoppas jag på ett bra tag till, men jag tänker inte göra misstaget som andra gör och säga "för alltid". Jag tycker det är ett väldigt läskigt och knepigt uttryck - det är inte mycket som håller för alltid hur mycket man än vill det för stunden. Dessutom skulle jag bli livrädd om någon föreslog en evighet med mig - jag vill uppleva mycket mer innan jag binder mig på riktigt, med familj och barn och grejer. Men det tar vi då, är ju som tur är några år kvar till dess!

Jag sa förut att vi inte hade haft motgångar. Självklart är vi inte perfekt, vi har våra brister precis som alla andra. Vi försöker ännu hitta balansen så att vi inte är med varandra för mycket. Att sakna är minst lika viktigt för att hålla förhållandet vid liv. Det är svårt när man är så pass kär som åtminstone jag är - för då vill jag helst vara med honom hela tiden.

I början tyckte jag det var riktigt svårt att kombinera sina vänner med sin kärlek. I början när man är nykär vill man ju verkligen vara med varandra hela tiden - från morgon till kväll och från kväll till morgon. Non stop. Då blir det logiskt nog inte så mycket tid över till vänner. Nu hade jag turen att André och jag hade många gemensamma vänner, vilket gjorde det lättare. Men visst har jag glidit ifrån några på vägen, det har jag. På ett sätt tycker jag att de vänner som anser sig vara riktigt bör förstå detta och hellre vara glad för den personens skull. Men självklart ligger ansvaret även hos sig själv, vänner ska inte gå förlorade bara för kärleken.


Att ha gemensamma vänner är en bra grej!

Oj vad detta inlägg mynnade ut i något slags tomprat. Haha, det var inte min mening. Jag må avsluta detta på topp ändå, så vi fortsätter:

Jag har ett nyckelord när det kommer till kärlek, sex & förhållanden. Trygghet. Utan det skulle det inte fungera för mig. Utan trygghet i mig själv skulle jag aldrig våga ta kontakt eller fullt ut vara mig själv vid möte med en ny människa. Utan trygghet till partnern i fråga skulle det bara inte gå - någonting. Inte förrän man är 100% trygg med allt som rör sig i sitt liv just då, kan man släppa in någon fullt och helt. Jaha, tänker ni, du och André som blev tillsammans efter bara 4 dagar då? Saken är den, att i slutet av den sommaren var jag så fylld med nya erfarenheter efter alla äventyr att jag kände mig on top of the world. Jag hade vuxit enormt som människa och var bara allmänt glad hela tiden vilket inte gjorde grejen med mig och André särskilt svår.

Sex var också ett stort steg. Nu ska jag inte gå in på alla detaljer då det kanske inte är så intressant för er, men det jag menar är att det kräver extra mycket trygghet. Så pass mycket att man måste våga säga stopp eller fortsätt eller vad man nu vill uttrycka. Bara att vara utan kläder sådär inför en annan människa kanske inte är så lätt om man inte känner sig riktigt säker. Att man respekterar varandra och verkligen visar det. Jag var oskuld, André var det inte. Jag kände en press - han fick mig att inse att det inte var någon idé. Det är jag grymt tacksam för.

Jag kan inte riktigt uttrycka i ord vad jag känner för André. Han är en av mina bästa vänner, en riktigt bra kille som jag har så sjukt roligt med. Vad vi än stöter på i motgångar och medgångar, ska vi göra allt för att hålla ihop. För det vi har, det är värt att kämpa för.
Jag älskar dig André! ♥


Världens finaste.