Varnar redan här och nu för ett inlägg som kanske anses som tråkigt eller gnälligt.


Jag har alltid varit en person som har haft väldigt höga krav på mig själv. Vad det än gäller; skolan (fick jag inte ett mvg på högstadiet var jag inte nöjd), fotbollen (fick jag höra minsta lilla negativt var det det enda jag tänkte på i timmar framöver) men även kroppsmässigt och har även en förmåga att vilja vara bäst. Detta tror jag kan vara bra till en viss mängd. Men när det blir för mycket blir det bara en kana rakt ner i skiten. Och jag tror jag har insett att jag åker på den där kanan just nu. Jag håller på att tappa greppet om allt som betydde något för ett år sedan. Då jag mådde som allra bäst.

Jag ger några exempel så förstår ni kanske vad jag menar. I skolan bryr jag mig inte lika mycket längre. Det är väl ingen större grej, jag är bara rädd att det fortsätter att gå utför och att jag till slut inte tar vara på min förmåga att lyckas (har relativt lätt för skolan osv) och kanske inte kan bli det jag vill bli på grund av det här. Det skulle ju vara väldans tråkigt om det blev så.

Ända sedan jag var liten har jag inte trivts med min kropp och så vidare. Först i årsskiftet mellan 2007 & 2008 insåg jag att man faktiskt kan göra något åt det. Jag började träna stenhårt, oftast sju dagar i veckan och ibland till och med två pass per dag. Jag mådde så fruktansvärt bra och kicken av att se resultat fick mig bara att vilja träna mer och mer. Till slut var jag faktiskt nöjd med hur jag såg ut och insåg att jag hade hittat något nytt för mig - styrketräning. Idag tränar jag inte just för att tappa kilon på samma sätt som jag gjorde då, utan för att jag tycker att det är roligt. Men nu för tillfället har jag noll motivation. Jag tar mig inte ens ner till gymmet och känner mig inte lika stark som jag gjorde då.

Som jag skrev här på bloggen för några dagar sedan bröt jag även mitt uppehåll av godisätande. Visst, ingen stor grej det heller. Men nu känns det som att jag har ätit rätt mycket sedan dess och jag känner såhär idag att jag borde ha gjort andra saker istället - som att träna. Men nu är sådant gjort och nu är det fortsättningen som är viktig.

Jag är helt enkelt rädd för att jag ska tappa greppet nu. Jag har ingen kontroll och har ingen styrka att göra något åt det. Vad gör man då? Du som sitter inne med ett bra svar på den frågan får gärna kommentera det här inlägget.

Slänger in ett stort tack till min älskade pojkvän André. Du är så förbannat bra att jag inte vet hur jag ska uttrycka mig för att du och folk ska förstå vad du gör för mig. Du är underbar, och jag älskar dig så mycket!

Det var det jag hade på hjärtat idag. Inget mer gnällande, that's it. Sov gott, det tänker jag göra. I Andrés tröja och med Andrés nalle som numera luktar som honom. Love it <3

Well, godnatt