1998, alltså för 12 år sedan, köpte vi en liten jämthundsvalp som kom att vara vår familjs första hund. Jazz blev hans namn. Jag minns inte så mycket av honom som liten, eftersom jag bara var 5 år ungefär. Men grejen är att han har varit med nästan hela mitt liv och har verkligen lyckats kila in sig i hjärtat. Nu, 12 år senare som sagt, mår han inge vidare. Han är gammal förstås, men det är fruktansvärt jobbigt att se honom lida. Han har säkert ont och är för det mesta trött. Han äter inte så mycket och håller helt enkelt på att försvinna.

Vi har pratat om att vi borde ta bort honom, för lidandets skull. Såklart känns det rätt pissigt efter 12 år tillsammans och det kommer att bli så grymt tomt när han är borta. Men han är så älskad av alla oss tre att vi vill inte att han ska behöva ha det jobbigt och leva i smärta.

Jag tycker att det är jobbigt när folk inte tar det på allvar. "Äh, det är ju bara en hund". Jaha? Lätt att säga för er som inte äger en. Det är riktigt jobbigt, minst lika jobbigt som om det vore en familjemedlem som inte mådde bra. Nej, jag behövde bara skriva lite!




Älskade du ♥